maddafakka

Idag går det att läsa i den lokala tidningen att en olycka med en bil och en cyklist inträffade natten till fredag. Det var en ung tjej som körde på en ung kille på cykel. Det lät ganska högt av smällen. Hon var helt hysterisk och chockad. Hon skrek att han dör. Men det gjorde han inte. Han var skadad med inte så att han skulle dö. Snabbt flockades folk runt omkring och undrade vad som hänt. Hjälpen kom ganska snabbt men det kändes som en evighet. Den unga killen var groggy och nära att svimma av flera gånger men han höll sig vaken.

Allt detta stod så klart inte i tidningen. Men jag vet att det var så här det var, för jag var där. Jag var först på plats och hjälpte till. Jag satt där vid killen i min munkjacka och mina shorts. Jag pratade med honom, höll honom vaken och sa att hjälpen var på väg. Jag kände inte hur kall asfalten hade gjort mina knän innan jag reste mig för att ge plats för brandmännen som kom först. Innan dom kom kändes det som tiden stod stilla fast allt gick så fort. Jag var i som en bubbla, min egna värld med den unga killen som gäst.